lisagris

Jag har aldrig känt såhär tidigare, verkligen älskat en kille. Jag saknar honom hela tiden, inte bara när han är bortrest utan även när han är på t ex jobbet en dag. Vi hade ju en ganska speciell start. M ville inte ha barn, ville inte ha något seriöst förhållande och ville inte bli sambo. Att jag skulle flytta tillbaka till ön gjorde det ju inte lättare heller. Vi började träffas i maj, tror jag att det var. Jag stannade kvar en extra vecka i Jkpg innan sommaren och jag åkte hit och hälsade på v29. Vi hade bestämt att vi skulle umgås i höstas och då tröttna på varandra. Det dröjde, men vi kände att vi kan ju inte tröttna och vill inte vara ifrån varandra. 20 november fick Mattias frågan av Eva om han och jag är tillsammans. Det blev helt tyst och alla lyssnade med spänning och han sade ja. 15 december ringde jag till mitt gamla jobb och sade upp mig och hade fixat jobb här på neo. Hade uppsägningstiden kvar att jobba och då var jag på ön. När jag flyttade tillbaka till Jkpg och min lägenhet igen blev jag sambo, Mattias flyttade in under tiden jag var på ön. Det är ju en liten lägenhet, men det fungerar hur bra som helst. Vi sover i en 90-säng och även det fungerar bra.

Efter att ha känt efter några dagar sade jag till Mattias att jag älskar honom. Han blev rörd till tårar. I onsdags innan vi somnade fick jag de tre härliga orden av honom. Vi blev tårögda båda två.

Nu fick jag precis ett superfint sms av honom. Åååhhh, jag vill att han ska komma hem nu!!!!

Vad jag är lycklig som fått träffa min man :D

Det blir kanske inte alltid som man tror och tänker, men oj vad bra det kan bli om man tänker om lite... :)